Hur står det till?
Här kommer jag med lite banbrytande nyheter, jag tänkte nämligen bryta trenden med filmrecensioner med lite youtubefilmer. Så bryt inte ihop som julmaten just nu bryts ned i era magar utan bryt er ut från mängden och bryt en arm helt enkelt.
Ok till att börja med ska jag be om ursäkt för den usla inedningen, men jag var tvungen för det ni snart ska få se handlar bokstavligen om att bryta, och då menar jag inte att bryta en trend utan sin arm. Ja dessa arma människor (hö hö hö) har det inte lätt men kan man inte skratta åt det blir det bara värre (försök till att säga något smart). Nej slutbabblat här kommer några fina frakturer.
Ganska imponerande måste jag säga, att bryta sin egen arm kan inte vara lätt och vilken teknik det krävs dessutom. Lite tveksamt om denna är på riktigt dock, ser lite konstigt ut men det låter på honom som att det vore på riktigt iaf.
Nästa person att bryta armen är ytterligare en liten grabb utan oro för sin egen hälsa.
Ett smått ironiskt namn på en sport är armbrytning. För armar bryts bokstavligen av ibland och så här kan det se ut:
En annan lite lustig armbrytning är denna. Mannen till vänster är jättekaxig och äter chips innan han til slut försöker vinna, men i slutänden är det han som blir ägd.
I den nästa filmen flödar testosteronet så man tror man ska drunkna och kvävas av det. Den stora kille verkar kunna sin sak men all påfrestning på armen bli till slut lite för mycket.
Den i särklass flitigaste armbrytargruppen är skateboardåkarna. Jag tror inga bryter ben oftare än de gör så vad vore denna lista utan några skateboardtrick gone wrong.
Och som avslutning - det är inte svårare än så här så passa er....
Tack för mig och på återseende.
Ok till att börja med ska jag be om ursäkt för den usla inedningen, men jag var tvungen för det ni snart ska få se handlar bokstavligen om att bryta, och då menar jag inte att bryta en trend utan sin arm. Ja dessa arma människor (hö hö hö) har det inte lätt men kan man inte skratta åt det blir det bara värre (försök till att säga något smart). Nej slutbabblat här kommer några fina frakturer.
Ganska imponerande måste jag säga, att bryta sin egen arm kan inte vara lätt och vilken teknik det krävs dessutom. Lite tveksamt om denna är på riktigt dock, ser lite konstigt ut men det låter på honom som att det vore på riktigt iaf.
Nästa person att bryta armen är ytterligare en liten grabb utan oro för sin egen hälsa.
Ett smått ironiskt namn på en sport är armbrytning. För armar bryts bokstavligen av ibland och så här kan det se ut:
En annan lite lustig armbrytning är denna. Mannen till vänster är jättekaxig och äter chips innan han til slut försöker vinna, men i slutänden är det han som blir ägd.
I den nästa filmen flödar testosteronet så man tror man ska drunkna och kvävas av det. Den stora kille verkar kunna sin sak men all påfrestning på armen bli till slut lite för mycket.
Den i särklass flitigaste armbrytargruppen är skateboardåkarna. Jag tror inga bryter ben oftare än de gör så vad vore denna lista utan några skateboardtrick gone wrong.
Och som avslutning - det är inte svårare än så här så passa er....
Tack för mig och på återseende.
The Past, Future and Present
Jag har på senaste berättat om en del filmer som kommit på senaste eller för länge sedan men idag tänkte jag prata om lite kommande filmer som jag uppenbarligen inte sett men tycker verkar bra/sevärda. Speciellt nu i juletider kommer det ju ofta en mängd bra filmer så jag tar helt enkelt och berättar om tre filmer som kommer inom en snar framtid och som i mitt tycke verkar vara sevärda.
En film som verkar mycket intressant är Terminator 4. Med eller utan Arnold verkar den endå mycket lovande. Filmen utspelar sig under slutskedet på skynetkriget och total utplåning av männskligheten väntar om inte John Connor får ha et finger med i spelet. John Connor spelas av Christian Bale (Batman begins och The Dark Knight) och om jag känner honom rätt kommer han passa bra i rollen.
29:e Maj har filmen premiär i Sverige.
Jag slänger helt enkelt upp en trailer på den så får ni se själva.
En annan film jag ser fram emot är Jim Carreys nya komedi(!!!) han borde hålla sig till sin genre och inte göra drama/thrille som han inte alls passar till, jag tänker då framför allt på filmen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" där han ser ut som en malplaserad någonting, man skulle kunna jämföra det med att plasera kräftor på julbordet. Jaja nog om det, "Yes man" verkar vara en oerhört rolig film i ren Jim Carrey-galenskapanda. Carl Allen jobbar på ett kontor och är allmänt olycklig (varför jobbar alla som är olyckliga med sitt liv i filmer på kontor?? Wanted, Office space, Jerry Maguire jag listan sträcker sig in i oändligheten.) I alla fall, Carl Allen lever en vardag full av rutiner och säger nej till allt nytt vilket gör att allt bara blir värre, han uppmanas då av en livscoach att under ett helt år bara säga JA till allt, vilket får både anade och oanade konsekvenser.
Yes man har redan haft premiär i Sverige, så passa på att se den, det ska i alla fall jag göra.
Nästa filmer jag ser fram emot är ännu en i superhjältegenren. "Watchmen" är skapad av DC comics (skaparna av superman, batman mf.) och verkar ha likheter med x-men och de andra och kan därför uppfattas som aningen töntigt men jag tänker absolut se denna när den kommer den 13:e Mars till Sverige. Och apropå Sverige så har vår egen lilla Hollywoodstjärna Malin Åkerman en av huvudrollerna i filmen. Jag tänker inte gå in så nära på handlingen men jag kan avslöja att den utspelar sig i ett alternativt 1980-tal i America där maskerade superhjältar lever och frodas om man kan uttrycka sig så. Ja ni får se för er själva helt enkelt.
En film som verkar mycket intressant är Terminator 4. Med eller utan Arnold verkar den endå mycket lovande. Filmen utspelar sig under slutskedet på skynetkriget och total utplåning av männskligheten väntar om inte John Connor får ha et finger med i spelet. John Connor spelas av Christian Bale (Batman begins och The Dark Knight) och om jag känner honom rätt kommer han passa bra i rollen.
29:e Maj har filmen premiär i Sverige.
Jag slänger helt enkelt upp en trailer på den så får ni se själva.
En annan film jag ser fram emot är Jim Carreys nya komedi(!!!) han borde hålla sig till sin genre och inte göra drama/thrille som han inte alls passar till, jag tänker då framför allt på filmen "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" där han ser ut som en malplaserad någonting, man skulle kunna jämföra det med att plasera kräftor på julbordet. Jaja nog om det, "Yes man" verkar vara en oerhört rolig film i ren Jim Carrey-galenskapanda. Carl Allen jobbar på ett kontor och är allmänt olycklig (varför jobbar alla som är olyckliga med sitt liv i filmer på kontor?? Wanted, Office space, Jerry Maguire jag listan sträcker sig in i oändligheten.) I alla fall, Carl Allen lever en vardag full av rutiner och säger nej till allt nytt vilket gör att allt bara blir värre, han uppmanas då av en livscoach att under ett helt år bara säga JA till allt, vilket får både anade och oanade konsekvenser.
Yes man har redan haft premiär i Sverige, så passa på att se den, det ska i alla fall jag göra.
Nästa filmer jag ser fram emot är ännu en i superhjältegenren. "Watchmen" är skapad av DC comics (skaparna av superman, batman mf.) och verkar ha likheter med x-men och de andra och kan därför uppfattas som aningen töntigt men jag tänker absolut se denna när den kommer den 13:e Mars till Sverige. Och apropå Sverige så har vår egen lilla Hollywoodstjärna Malin Åkerman en av huvudrollerna i filmen. Jag tänker inte gå in så nära på handlingen men jag kan avslöja att den utspelar sig i ett alternativt 1980-tal i America där maskerade superhjältar lever och frodas om man kan uttrycka sig så. Ja ni får se för er själva helt enkelt.
Dagen då jorden stod stilla
"The day the earth stood still" är en remake av sci-fi klassikern från 1951 med samma namn. Rymdforskaren Helen Benson (Jennifer Connelly) Blir upphämtad av en poliseskort från sitt hus helt utan förvarning. Hon får inte reda på vart hon förs eller varför bara att det är extremt viktigt och har med den nationella säkerheten att göra. Hela motorvägen är avspärrad för hennes skull och en hel patrull polisbilar eskorterar henne. Hon sätts i en helikopter tillsammans med en grupp andra ovetande människor som visar sig vara forskare och vetenskapsmän de också, var och en med sitt specialistområde. De tas till en militäranläggning och förs till en sal där de får invänta vidare instruktioner. En man kliver fram och visar på en skärm att ett stort föremål, antagligen en meteorit, är på kollisionskurs med jorden. Den kommer att slå ned mitt i manhattan om 78 min om inte motmedel sätts in. Av någon anledning åker gruppen med helikopter till New York för att bevittna smällen, fråga mig inte varför, jag fattar inte ens vad en grupp forskare ska kunna göra mot en meteor, analysera den och sen dö en timme senare?
Himlen börjar lysa och ned kommer ett gigantiskt lysande föremål men just som alla börjar förbereder sig på smällen saktar föremålet ned. Den stannar aldeles ovanför marken till allas förvåning och när ljuset och dimman lättat blottar sig ett stort svävande sfäriskt klot. Helen Benson är först på plats och blir den förste att få kontakt med den varelse som kommer ut ur klotet. Rymdvarelsen ser först ut som man kan tänka sig att en rymdvarelse ser ut men snart lossnar den gråa substansen från dens kropp och det visar sig vara en människa, i alla fall till utséendet. Rymdmannen Klaatu (Keanu Reeves) visar sig vara här för att skydda jorden, men inte mot något yttre hot, utan från männskligheten.
En rätt intressant film och man kan inte låta bli att tänka tillbaka på andra nyversioner av gamla sci-fi klassiker (och då tänker jag först och främst på världarnas krig.) I originalversionen av "the day the earth stood still" har Klaatu som uppgift att övertyga människan om kärnvapnets orimlighet och han varnar oss för att vi ska förgöra oss själva. I versionen från 2008 har budskapet moderniserats en aning och anpassats till vad som skrämmer oss idag nämligen klimathotet. "Om jorden dör dör människan, om människan dör överlever jorden" - Klaatu. Lite av en moralkaka skulle man kunna kalla det, och man brukar säga att alla filmer har ett moraliskt budskap och jag tror aldrig det har vait så tydligt som nu vad den här filmen vill skapa för eftertanke.
Keanu Reeves gör sig bra i lite märkliga rollen och rollen som en utomjording i en människokropp passar honom utmärkt. John Kleese gör även han ett litet inhopp i filmen (ca 10 min) och bevisar att han inte bara kan göra galna komedier. För de som ser på prison break finns "t-bag" med i rollen som militär. Handlingen är bra, allt avslöjas inte så snabbt att mystiken försvinner och mycket får man lista ut själv, men är ganska uppenbart bara man tänker till. Vissa jag har pratat med har upplevt filmen lite seg, vilket inte jag gjorde dock. Det är ganska mycket dialog men inte så man upplever det som tråkigt. Varje samtal med Klaatu avslöjar lite mer om hans natur och avsikter, vilket gör att jag inte tycker dialogerna i filmen blir sega men det är så klart individuellt. För hardcore actionälskare finns en del i filmen också så oroa er inte. Slutet kom lite väl omotiverat för min smak, jag kan inte berätt varför utan att spoila men det känndes rätt dumt. Över lag en välgjord och intressant film med en bra story, jag skulle absolut kunna rekommendera den om ni ska på bio någon gång framöver. 4 av 5 är nog ett rimligt betyg om man ser till underhållningsnivån den höll.
Och så var ännu en filmrecension avklarad. Jag har sett några fler filmer på senaste bland annat Step Brothers med Will Farrel och superhypen Twilight, vill ni se recensioner av dem eller någon annan film är jag öppen för förslag. Jag hoppas att recensionen har varit till hjälp och fler kommer. På återséende allesammans och ha det bra, jag återkommer.
Himlen börjar lysa och ned kommer ett gigantiskt lysande föremål men just som alla börjar förbereder sig på smällen saktar föremålet ned. Den stannar aldeles ovanför marken till allas förvåning och när ljuset och dimman lättat blottar sig ett stort svävande sfäriskt klot. Helen Benson är först på plats och blir den förste att få kontakt med den varelse som kommer ut ur klotet. Rymdvarelsen ser först ut som man kan tänka sig att en rymdvarelse ser ut men snart lossnar den gråa substansen från dens kropp och det visar sig vara en människa, i alla fall till utséendet. Rymdmannen Klaatu (Keanu Reeves) visar sig vara här för att skydda jorden, men inte mot något yttre hot, utan från männskligheten.
En rätt intressant film och man kan inte låta bli att tänka tillbaka på andra nyversioner av gamla sci-fi klassiker (och då tänker jag först och främst på världarnas krig.) I originalversionen av "the day the earth stood still" har Klaatu som uppgift att övertyga människan om kärnvapnets orimlighet och han varnar oss för att vi ska förgöra oss själva. I versionen från 2008 har budskapet moderniserats en aning och anpassats till vad som skrämmer oss idag nämligen klimathotet. "Om jorden dör dör människan, om människan dör överlever jorden" - Klaatu. Lite av en moralkaka skulle man kunna kalla det, och man brukar säga att alla filmer har ett moraliskt budskap och jag tror aldrig det har vait så tydligt som nu vad den här filmen vill skapa för eftertanke.
Keanu Reeves gör sig bra i lite märkliga rollen och rollen som en utomjording i en människokropp passar honom utmärkt. John Kleese gör även han ett litet inhopp i filmen (ca 10 min) och bevisar att han inte bara kan göra galna komedier. För de som ser på prison break finns "t-bag" med i rollen som militär. Handlingen är bra, allt avslöjas inte så snabbt att mystiken försvinner och mycket får man lista ut själv, men är ganska uppenbart bara man tänker till. Vissa jag har pratat med har upplevt filmen lite seg, vilket inte jag gjorde dock. Det är ganska mycket dialog men inte så man upplever det som tråkigt. Varje samtal med Klaatu avslöjar lite mer om hans natur och avsikter, vilket gör att jag inte tycker dialogerna i filmen blir sega men det är så klart individuellt. För hardcore actionälskare finns en del i filmen också så oroa er inte. Slutet kom lite väl omotiverat för min smak, jag kan inte berätt varför utan att spoila men det känndes rätt dumt. Över lag en välgjord och intressant film med en bra story, jag skulle absolut kunna rekommendera den om ni ska på bio någon gång framöver. 4 av 5 är nog ett rimligt betyg om man ser till underhållningsnivån den höll.
Och så var ännu en filmrecension avklarad. Jag har sett några fler filmer på senaste bland annat Step Brothers med Will Farrel och superhypen Twilight, vill ni se recensioner av dem eller någon annan film är jag öppen för förslag. Jag hoppas att recensionen har varit till hjälp och fler kommer. På återséende allesammans och ha det bra, jag återkommer.
Hej
Var ett tag sen jag skrev senast, jag har svårt att komma på något att skriva ur tomma luften. Har inte haft något speciellt att skriva om på senaste och fler filmrecensioner skulle bara skrämma iväg er, även om det intresserar mig ganska mycket.
Något som har tagit upp min tid mycket på senaste (förutom skolan) är guitar hero world tour. Jag och min kompis poo-jimmy har spenderat många timmar med att masha knappar och vråla i mikrofonen.
Häromdagen blev jag bjuden till taccokväll med några av mina klasskamrater och jag tänkte att det var ett utmärkt tillfälle att få spela lite extra. De körde några låtar på easy och tröttnade, jag och andra sidan stod och spelade som aldrig förr. De andra var inte lika upphetsade som jag över att se mig pricka in fallande pluppar på tv-skärmen. Hot for teacher, trapped under ice, satch boogie, jag drog igenom låtarna och de andra började bli märkbart uttråkade. -Kan vi inte göra något annat? utbrast en, jo vi kan kolla på film eller nåt! utbrast en annan. Demokrati råder och hur gärna jag än ville fortsätta var det nu tv som gällde. Jag slog mig ned i en fåtölj och på skärmen dök inget mindre än sex and the city upp. Yay mitt favoritprogram, not... men jag hade ju fått ha mitt lilla roliga och det vore nästan elakt att inte låta dem kolla nu.
Ni har nog redan vid det här laget redan listat utt att jag är ett stort fan av spelet. Jag började spela när guitar hero 3 ledgends of rock kom ut och blev väldigt snabbt fäst vid spelet. Sedan dess har jag kanske inte spelat varje dag men nästan och det är ett fantastiskt bra tidsfördriv. Det som lockar mig att fortsätta spela är utmaningen att klara de svåraste låtarna och att uppnå mästarrang.
Om någon skulle fråga mig om jag gillade spel skulle jag vara tveksam, jag gillar att spela spel i en timme eller två men sen tröttnar jag och jag har aldrig tidigare stött på ett spel som verkligen tilltalat mig mer utöver att vara ett kul tidsfördriv. Men guitar hero var annorlunda . Nu låter jag som en poet som skriver en kärleksförklaring till sin käresta om varför denne är så speciell men jag vill klargöra att guitar hero inte är något mer än ett väldigt kul tidsfördriv för mig.
Så när det kom sig att ett nytt guitar hero skulle släppas, som dessutom hade trummor och mic, var jag smått exhalterad. Jag och Jimmy såg till att boka det för att få det på releasedagen och kunna börja nöta så tidigt som möjligt. Så till slut kom det och till vårat förtret var trummorna trasiga så klart. Vi fick helt enkelt klara oss med gitarr, bas och skönsång.
Mitt första intryck när vi började spela var att allt verkade vara som det skulle, plupparna var fortfarande runda och inte fyrkantiga som i en speciellt konkurrents version, man såg fortfarande skillnad på hammerons och vanliga knappar och det fungerade fint helt enkelt. Det slutgiltiga testet var att se om det fanns några kul låtar, för skulle det inte finnas några skulle spelet vara värdelös *host*aerosmith*host* (med undantag för Joe Perry guitar battle) men jag blev inte besviken. Låtar som scream, aim fire med bullet for my valentine, metallica, ozzy och system of a down gjorde att det fanns gott om kul låtar att välja mellan.
Jaja för er som fortfarande läser ska jag nu sluta prata om detta mästerverk och istället uppmana er att själva prova det och skaffa er en egen uppfattning.
När vi ändå är inne på speltemat tänkte jag avsluta med en skön låt jag hörde nydligen.
Lyssna och njut, vi hörs snart igen!
Något som har tagit upp min tid mycket på senaste (förutom skolan) är guitar hero world tour. Jag och min kompis poo-jimmy har spenderat många timmar med att masha knappar och vråla i mikrofonen.
Häromdagen blev jag bjuden till taccokväll med några av mina klasskamrater och jag tänkte att det var ett utmärkt tillfälle att få spela lite extra. De körde några låtar på easy och tröttnade, jag och andra sidan stod och spelade som aldrig förr. De andra var inte lika upphetsade som jag över att se mig pricka in fallande pluppar på tv-skärmen. Hot for teacher, trapped under ice, satch boogie, jag drog igenom låtarna och de andra började bli märkbart uttråkade. -Kan vi inte göra något annat? utbrast en, jo vi kan kolla på film eller nåt! utbrast en annan. Demokrati råder och hur gärna jag än ville fortsätta var det nu tv som gällde. Jag slog mig ned i en fåtölj och på skärmen dök inget mindre än sex and the city upp. Yay mitt favoritprogram, not... men jag hade ju fått ha mitt lilla roliga och det vore nästan elakt att inte låta dem kolla nu.
Ni har nog redan vid det här laget redan listat utt att jag är ett stort fan av spelet. Jag började spela när guitar hero 3 ledgends of rock kom ut och blev väldigt snabbt fäst vid spelet. Sedan dess har jag kanske inte spelat varje dag men nästan och det är ett fantastiskt bra tidsfördriv. Det som lockar mig att fortsätta spela är utmaningen att klara de svåraste låtarna och att uppnå mästarrang.
Om någon skulle fråga mig om jag gillade spel skulle jag vara tveksam, jag gillar att spela spel i en timme eller två men sen tröttnar jag och jag har aldrig tidigare stött på ett spel som verkligen tilltalat mig mer utöver att vara ett kul tidsfördriv. Men guitar hero var annorlunda . Nu låter jag som en poet som skriver en kärleksförklaring till sin käresta om varför denne är så speciell men jag vill klargöra att guitar hero inte är något mer än ett väldigt kul tidsfördriv för mig.
Så när det kom sig att ett nytt guitar hero skulle släppas, som dessutom hade trummor och mic, var jag smått exhalterad. Jag och Jimmy såg till att boka det för att få det på releasedagen och kunna börja nöta så tidigt som möjligt. Så till slut kom det och till vårat förtret var trummorna trasiga så klart. Vi fick helt enkelt klara oss med gitarr, bas och skönsång.
Mitt första intryck när vi började spela var att allt verkade vara som det skulle, plupparna var fortfarande runda och inte fyrkantiga som i en speciellt konkurrents version, man såg fortfarande skillnad på hammerons och vanliga knappar och det fungerade fint helt enkelt. Det slutgiltiga testet var att se om det fanns några kul låtar, för skulle det inte finnas några skulle spelet vara värdelös *host*aerosmith*host* (med undantag för Joe Perry guitar battle) men jag blev inte besviken. Låtar som scream, aim fire med bullet for my valentine, metallica, ozzy och system of a down gjorde att det fanns gott om kul låtar att välja mellan.
Jaja för er som fortfarande läser ska jag nu sluta prata om detta mästerverk och istället uppmana er att själva prova det och skaffa er en egen uppfattning.
När vi ändå är inne på speltemat tänkte jag avsluta med en skön låt jag hörde nydligen.
Lyssna och njut, vi hörs snart igen!
