ortmastaren

Ja det var ju inte igår som jag skrev här, januari för att vara exakt. Som de flesta vet gör jag numera värnplikten på livgardet i Stockholm och tänkte bara ta och berätta om en ganska extrem övning vi hade för de som är intresserade.

Det är en varm vårdag och solen skiner över stab och tross på livgardet. Det är dessutom fredag vilket innebär att man får åka hem på helgpermis kl 12 efter en hård vecka och vila upp sig, förutsatt att man inte är gruppchefsuttagen då för då måste man stanna kvar hela helgen och gå i fält. Det är med en smula snopen min jag står nere utanför plutonsförråden och ser mina kamrater åka mot frihet medan jag själv måste packa mitt pick och pack för andra gången samma vecka och dra ut på fotmarsch i skogen. Jag och de cirka tjugofem andra tappra gruppcheferna från sjätte kompaniet står uppradade på två led linje och det enda som finns i mitt huvud är ångest, för jag vet ungefär vad jag har att förvänta mig.

Vattendunkar skall fyllas på, stridspackning skall packas, Ak-5:orna samt mörkerkikare skall hämtas ut och ansiktet skall vara prytt med ett tjockt lager camo-paint. Eftersom jag förväntar mig det värsta passar jag också på att proppa ned så mycket mat jag kan få med mig i form av godis, matbarer och frystorkad mat. Mina farhågor skulle snart komma att förverkligas när löjtnanten påpekar att ingen egen mat får medföras för annars skulle vi få förvänta oss ofördelaktiga konsekvenser.

Således var det då dags att avmarschera och vårat slutmål var en övningsanläggning belägen cirka 8 km bort. Det skulle dock snart visa sig att det fanns mer i påsen än vad förpackningen visade och vips var vi på omvägar i skogen på väg mot olika utbildningsstationer. Den första kom efter cirka 4 km och då hade vi en minitävling vilken av de tre grupperna som kunde elda av ett snöre snabbast. Nästa övning kom efter ytterligare två km och då skulle man bygga ihop en sjukvårdsbår och springa med en man på den upp för en lång backe och sedan tillbaka ( typ 150 m). Värt att notera här var att klockan började närma sig 20-21 tiden och vi hade inte ätit mat sen kl 11.30 samma dag, vi hade dessutom fotmarschat i typ 2-2,5 h. Den nästa glädjande nyheten var att våran nya färdrutt vad tillbaka i den riktningen vi just kommit ifrån, cirka 2-3 km. Kl 21.30 var vi framme vid den stationen, lite smått utmattade var våran nya uppgift att putta en pansarterrängbil upp för en lång backe på snabbast tid. Med detta avkladat var det bara att sätta på sitt happy-face och traska vidare ca 6 km till det som skulle komma att bli våran ”sov” plats för natten, värt att tillägga här är också att vapen, stridspackning och stridsutrustning väger runt 30-35 kg så det är inte bara att traska.

Väl framme (och nu kortar jag ned händelserna en smula) är klockan runt 22, fem timmar och två mil senare alltså, får vi den glada överraskningen att vi faktiskt tillåts sova denna natt, dock bara mellan 23-02. Mat kommer inte på fråga. Vi får äran att sova i sk knäppetält vilket är i stort sett en presenning man spänner upp mot ett träd och sover under. Eftersom vi inte får använda lampor då det kan röja vår position för fienden får vi endast använda mörkerkikare för att upprätta tälten. För er som undrar vad en mörkerkikare är skall jag förklara, tänk er att ni kollar genom en toarulle med ett öga och allt ni ser är grönt då vet ni ungefär hur lätt det var att upprätta ett tält. Några minusgrader blev det den natten och det var inte lätt att sova, jag läg mest och ofrivilligt imiterade en nakenråtta i en frysbox. Klockan 02.00 var det godmorgon och således dags att plocka på sig packning igen och framrycka runt tre km för att lurpassa på ett fiktionellt gäng. Och justja nu fick vi faktiskt mat att äta, en burk leverpastej, fyra kex och en enportions grönpåse att dela inom gruppen (9 personer). Stormandet av den skurkiska ligan var väldigt odramatisk och bestod till mestadels av att sitta vi träd och sova och vänta på att fienden skulle dyka upp. Gissa vad som hände efter detta, ja exakt.. fotmarsch i 8-9 km till en skjutbana för att skjuta 30 skott och sedan dra vidare. Efter att inte ha ätit mer än en matsked leverpastej på 16 h, sovit 2 timmar +- och marschat nästan 3 mil var man inte så sugen på att dra iväg igen. Men det visade sig att denna marsch bar tillbaka till livgardet och moralen steg ganska snabbt, tanken på mat, dusch och allt det alldagliga som man tar för givet gjorde mig alldeles varm i hjärtat. 3 km ytterligare språngmarscherande var alltså övningen slut och man  kunde nu äntligen vältra sig i socker och fett som man brukar.

Sådana här övningar hör absolut inte till vardagen men de förekommer och det var väl lite för att testa oss gruppchefer om vi pallade. För er som gjort lumpen är detta säkerligen gammal skåpsmat men jag ville nu ta mig tiden att verkligen beskriva det som numera är min vardag, för det är nog numera inte så många som vet vad man verkligen gör som infanterist eller värpliktig över lag.. Kan också berätta att hela veckan efteråt hade jag teoritjänst så det kanske jämnade ut sig i slutet.