ortmastaren

Var ett tag sen jag skrev senast, jag har svårt att komma på något att skriva ur tomma luften. Har inte haft något speciellt att skriva om på senaste och fler filmrecensioner skulle bara skrämma iväg er, även om det intresserar mig ganska mycket.
Något som har tagit upp min tid mycket på senaste (förutom skolan) är guitar hero world tour. Jag och min kompis poo-jimmy har spenderat många timmar med att masha knappar och vråla i mikrofonen.

Häromdagen blev jag bjuden till taccokväll med några av mina klasskamrater och jag tänkte att det var ett utmärkt tillfälle att få spela lite extra. De körde några låtar på easy och tröttnade, jag och andra sidan stod och spelade som aldrig förr. De andra var inte lika upphetsade som jag över att se mig pricka in fallande pluppar på tv-skärmen. Hot for teacher, trapped under ice, satch boogie, jag drog igenom låtarna och de andra började bli märkbart uttråkade. -Kan vi inte göra något annat? utbrast en, jo vi kan kolla på film eller nåt! utbrast en annan. Demokrati råder och hur gärna jag än ville fortsätta var det nu tv som gällde. Jag slog mig ned i en fåtölj och på skärmen dök inget mindre än sex and the city upp. Yay mitt favoritprogram, not... men jag hade ju fått ha mitt lilla roliga och det vore nästan elakt att inte låta dem kolla nu.

Ni har nog redan vid det här laget redan listat utt att jag är ett stort fan av spelet. Jag började spela när guitar hero 3 ledgends of rock kom ut och blev väldigt snabbt fäst vid spelet. Sedan dess har jag kanske inte spelat varje dag men nästan och det är ett fantastiskt bra tidsfördriv. Det som lockar mig att fortsätta spela är utmaningen att klara de svåraste låtarna och att uppnå mästarrang.
Om någon skulle fråga mig om jag gillade spel skulle jag vara tveksam, jag gillar att spela spel i en timme eller två men sen tröttnar jag och jag har aldrig tidigare stött på ett spel som verkligen tilltalat mig mer utöver att vara ett kul tidsfördriv. Men guitar hero var annorlunda . Nu låter jag som en poet som skriver en kärleksförklaring till sin käresta om varför denne är så speciell men jag vill klargöra att guitar hero inte är något mer än ett väldigt kul tidsfördriv för mig.

Så när det kom sig att ett nytt guitar hero skulle släppas, som dessutom hade trummor och mic, var jag smått exhalterad. Jag och Jimmy såg till att boka det för att få det på releasedagen och kunna börja nöta så tidigt som möjligt. Så till slut kom det och till vårat förtret var trummorna trasiga så klart. Vi fick helt enkelt klara oss med gitarr, bas och skönsång.
Mitt första intryck när vi började spela var att allt verkade vara som det skulle, plupparna var fortfarande runda och inte fyrkantiga som i en speciellt konkurrents version, man såg fortfarande skillnad på hammerons och vanliga knappar och det fungerade fint helt enkelt. Det slutgiltiga testet var att se om det fanns några kul låtar, för skulle det inte finnas några skulle spelet vara värdelös *host*aerosmith*host* (med undantag för Joe Perry guitar battle) men jag blev inte besviken. Låtar som scream, aim fire med bullet for my valentine, metallica, ozzy och system of a down gjorde att det fanns gott om kul låtar att välja mellan.

Jaja för er som fortfarande läser ska jag nu sluta prata om detta mästerverk och istället uppmana er att själva prova det och skaffa er en egen uppfattning.
När vi ändå är inne på speltemat tänkte jag avsluta med en skön låt jag hörde nydligen.

Lyssna och njut, vi hörs snart igen!