127 Hours and friends
Stuck in a crack in grand canyon. Låter inte som min drömsemester i alla fall....
Aron Ralston är en ingenjör men med det stora intresset klättring och friluftsliv. Han bestämmer sig för att ensam ta sig igenom Grand Canyon med cykel och till fots. Mitt ute i ingenstans träffar han två förvirrade vandrare- Kristi och Megan. De tar följe ett tag med skiljs sedan av och Aron (James Franco, mest känd som Harry i spindelmannenfilmerna) bestämmer sig för att vandra i lite skrevor i marken. Han kliver då på en sten som ligger lös och han faller ned och den lösa stenen ramlar ovanpå honom och klämmer fast hans arm. Där börjar en 127 timmar lång kamp att ta sig loss och överleva i en av USA:s mest obefolkade områden utan mobiltelefon...
Baserat på en verklig historia och är över lag en ok film. Dramatiken som kan ske på en och samma ställe är inte överdrivet stor men jag tycker Danny Boyle (regissören av slumdog millionare, 28 dagar senare och denna filmen) gör det bästa av situationen. Ja vad ska jag säga, han sitter där han sitter tills filmen är slut.
Filmen är nominerad för oscar i sex olika kategorier så vi får se hur det går för den. Det är en bra film men personligen tycker jag inte den är tillräckligt bra att vinna en oscar om man gämför med de andra filmerna som är nominerade.
Mitt betyg blir 6 av 10. Intressant ur ett psykoanalytiskt perspektiv men inte så mycket mer, är du ute efter en saftig actionrulle är det här inte vad du ska se.
Jag vet inte om det är bara jag men jag har börjat se en trend i filmbranschen med den här typen av filmer.
Bara under 2010 kom det fyra(!) sånna här "sitta fast"-filmer.
Frozen, Buried, Devil och 127 Hours. Alla har gemensamt att en eller flera personer är fast på samma ställe en hel film. I frozen fastnar de i en skidlift flera meter ovanför marken. I devil fastnar hissen och en av personerna i hissen är/är besatt av djävulen. I Buried får vi följa en levande begravd man i Bagdad med en mobiltelefon och den sista kräver ingen närmre vidare beskrivning om ni inte har alzhaimers, om ni har det ber jag er scrolla upp och läsa igen från början.
Om ni ska se några av dessa rekommenderar jag Devil av skräckmästaren (som taget ur en aftonbladetrubrik) M.Night Shyamalan, den var faktiskt rätt bra. Ett betyg på 6.5 av 10, snäppet bättre än 127 hours alltså.
Buried är fascinerande eftersom man förvånas över hur det faktiskt kan vara möjligt att göra en hel långfilm med absoult endast en kista som scen. Sen över lag är filmen ganska uttråkande.
Frozen handlar om tre ungdomar som fastnar i en skidlift en hel vecka, resten kan ni gissa er till.
Är ni fortfarande inte mätta på monoton sitta-fast-drama och ni gillar vatten har ni dessa:
Handlar om folk som blir lämnade ensama på havet bland hajar.
Ja ni fattar jag tror inte jag behöver fortsätta...
... men jag gör det endå, Phone Booth från 2002 om ni undrar hur det hade varit att se en man stå i en telefonkiosk i nästan två timmar av erat liv.
Aron Ralston är en ingenjör men med det stora intresset klättring och friluftsliv. Han bestämmer sig för att ensam ta sig igenom Grand Canyon med cykel och till fots. Mitt ute i ingenstans träffar han två förvirrade vandrare- Kristi och Megan. De tar följe ett tag med skiljs sedan av och Aron (James Franco, mest känd som Harry i spindelmannenfilmerna) bestämmer sig för att vandra i lite skrevor i marken. Han kliver då på en sten som ligger lös och han faller ned och den lösa stenen ramlar ovanpå honom och klämmer fast hans arm. Där börjar en 127 timmar lång kamp att ta sig loss och överleva i en av USA:s mest obefolkade områden utan mobiltelefon...
Baserat på en verklig historia och är över lag en ok film. Dramatiken som kan ske på en och samma ställe är inte överdrivet stor men jag tycker Danny Boyle (regissören av slumdog millionare, 28 dagar senare och denna filmen) gör det bästa av situationen. Ja vad ska jag säga, han sitter där han sitter tills filmen är slut.
Filmen är nominerad för oscar i sex olika kategorier så vi får se hur det går för den. Det är en bra film men personligen tycker jag inte den är tillräckligt bra att vinna en oscar om man gämför med de andra filmerna som är nominerade.
Mitt betyg blir 6 av 10. Intressant ur ett psykoanalytiskt perspektiv men inte så mycket mer, är du ute efter en saftig actionrulle är det här inte vad du ska se.
Jag vet inte om det är bara jag men jag har börjat se en trend i filmbranschen med den här typen av filmer.
Bara under 2010 kom det fyra(!) sånna här "sitta fast"-filmer.
Frozen, Buried, Devil och 127 Hours. Alla har gemensamt att en eller flera personer är fast på samma ställe en hel film. I frozen fastnar de i en skidlift flera meter ovanför marken. I devil fastnar hissen och en av personerna i hissen är/är besatt av djävulen. I Buried får vi följa en levande begravd man i Bagdad med en mobiltelefon och den sista kräver ingen närmre vidare beskrivning om ni inte har alzhaimers, om ni har det ber jag er scrolla upp och läsa igen från början.
Om ni ska se några av dessa rekommenderar jag Devil av skräckmästaren (som taget ur en aftonbladetrubrik) M.Night Shyamalan, den var faktiskt rätt bra. Ett betyg på 6.5 av 10, snäppet bättre än 127 hours alltså.
Buried är fascinerande eftersom man förvånas över hur det faktiskt kan vara möjligt att göra en hel långfilm med absoult endast en kista som scen. Sen över lag är filmen ganska uttråkande.
Frozen handlar om tre ungdomar som fastnar i en skidlift en hel vecka, resten kan ni gissa er till.
Är ni fortfarande inte mätta på monoton sitta-fast-drama och ni gillar vatten har ni dessa:
Handlar om folk som blir lämnade ensama på havet bland hajar.
Ja ni fattar jag tror inte jag behöver fortsätta...
... men jag gör det endå, Phone Booth från 2002 om ni undrar hur det hade varit att se en man stå i en telefonkiosk i nästan två timmar av erat liv.
Kommentarer
Trackback
