ortmastaren

Sedan Gustav Vasa införde den allmänna värnplikten på 1600-talet har varje år landets unga gjort lumpen. På senare tid har behovet för ett starkt försvar sjunkit i takt med att världsfreden spridit sig och nuförtiden är försvaret mest för syns skull. Antalet värnpliktiga blir färre och färre för varje år. Vart kommer då jag in i bilden? Jo allt började med ett brev som damp ned i brevlådan för några månader sedan. I brevet som var adresserat till mig och hade försvarets logga på framsidan låg ett brev där följande stod: Fyll i lämplighetsundersökningen eller få fängelse och böter. Jaha, tänkte jag, verkar inte vara så mycket att fundera på så jag fyllde i lappen med alla frågorna som handlade om hur ens fysiska och psykiska hälsa var samt hur ens inställning till lumpen var. Efter att ha svarat på frågorna och postat brevet kom en tids tystnad. Jag väntade flera veckor men sedan till slut kom ett nytt kuvert med försvaretloggan på till mig. Pliktverket ansåg tydligen att jag var lämpad att mönstra och de var ännu en gång tvungna att lägga till lite hot om fängelse och böter.
Hur som helst skulle det visa sig att mina kära kompisar från mellan och höstadiet också var lämpade att mönstra. Wille och Todd hade fått datumet 19-20 och jag och Johan hade fått datumet 20-21. Efter många funderingar hit och dit blev det så att jag och Johan bytte datum till Wille och Todds tid. Jag Todd och Wille bokade tåg så vi hamnade bredvid varandra men Johan tyckte det var trevligare att chansa på en bra tid och tog tåget som gick en timme efter oss utan att fråga när vi skulle åka.

Så var dagen D här (för att använda sig av militäruttryck när vi ändå är inne på ämnet) för avresan mot huvudstaden.
Jag och Todd skulle mötas på bussen som gick halv 8 eftersom tåget vårt avgick kl halv 9 och vi ville vara i god tid.
Jag går ut i den kalla mörka och smått snöiga mörgonen för att gå till bussen. Jag kommer fram och bussen kommer men ingen Todd inom synhåll. "Bra början tänkte jag" och ringde Todd som visade sig vara ute och promenera i sin egen takt och vi bestämmer oss för att mötas vid tåget istället. Efter att ha rest ett tag märker jag något udda, en gammal man blev nekad att gå på och det var bara barn förutom mig på bussen. Jag tänkte efter lite och minndes att det stod "dubbleringsbuss" på utsidan. Jag trodde att det var en extra buss bara men snart slog det mig, det var ju skolbussen som går till Hälsinggården och stannar där. Snabb som en blixt slänger jag mig på stoppknappen och kliver av vid den sista riktiga busshållsplatsen den stannar vid. Jag väntar sedan en stund och kliver på den riktiga 701:an där Todd sitter förvånat och undrar vad jag kom från. Det kunde med andra ord ha gått illa redan på bussen på väg dit, skulle turen bära eller brista. Väl vid tågstationen var biljettautomaten trasig och kundtjänst stängt så Todd som inte hämtat ut sin biljett ännu fick hoppas på att det gick att resa med kallelsen som biljett. Det gick föresten bra och på tåget träffade jag en arbetskompis från sommar och vinterskolan - Sofie som slog sig ned med oss. Under resan ängnade vi oss åt att fundera på vad vi ville söka inom lumpen och garva åt Wille som drog skämt oavbrutet. Jag ville nog bli helikopterpilot kom jag fram till, verkade kul.

Kl 11.30 rullade tåget in på T-centralen i Stockholm. Innan vi drog vidare till tunnelbanan åt vi 5-stjärnig gourmémat på donken. För min och Todds del blev det en cheseburgare med cola men Wille vräkte i sig en 70-kronorsmeny. Efter det hände inte så mycket, vi tog tunnelbanan mot Tekniska parken och sedan pendeltåget till Näsby park där pliktverket höll hus. En läskig kille som också skulle mönstra följde efter oss hela vägen från T-centralen till Näsby park utan att säga ett ord. Näsby park visar sig vara ett ganska fint område och våra logement låg bredvid ett slott med en sjö så utsikten kunde man inte klaga på. Efter att ha hittat rätt ingång blev första etapp att lämna i in hälsodeklaratione, betyg och visa passet. När de blivit övertyade om att jag var Adam fick jag tillsammans med Todd och Wille ta ett rum på översta våningen och låsa in våra grejer.
Sedan började drillningen på en gång. Jag blev tillsagd att gå till datasalen och där inledde ett 10-delars iqtest dagen. Testet innehöll allt från logikpussel till mattefrågor, ordförståelse och bildligt tänkande som dessutom gick på tid. Det känndes sådär efteråt, provet var väldit svårt och jag var osäker på en del av frågorna men kunde inte göra mer åt saken utan blev slussad till nästa etapp som var att bli undersökt av en doktor (syn, hörsel, färgseende och styrka). Syntestet gick felfritt och hörseltestet också, nästan. Man fick sitta i ett tyst bås med hörlurar på huvudet med en knappkontroll i handen. När man hörde ett pip skulle man trycka på knappen. Jag hörde allt med höger öra men efter att ha kommit in på vänster öra blev det tyst i luren. Läkaren trodde den var trasig men provade sedan själv och han hörde då pipet. Jag kan alltså inte höra extra högfrekventa ljud men vänster öra av någon anledning men det hade tydligen ingen betydelse och jag fick högsta betyg på det med. Färgblind var jag tydligen inte heller och fick gå tillbaka till väntrummet och vänta på den sjuksköterska som skulle kolla min hälsodeklaration och min rygg. Var heller inget problem och jag har knappt varit till sjukhuset en enda gång under mitt liv, inte ens haft exem eller nåt. Har lyckats hålla mig frisk väldigt bra. Styrketestet var enkelt, man skulle lyfta en stång som var anpassade efter ens BMI (ens ängd delat på ens vikt eller nåt etc etc). Plattan man stog på mätte trycket som blev när man lyfte. På det testet fick jag en sjua av nio så jag var nöjd.

Mer än så gjorde vi inte första dagen. Klockan var bara fem och resten av kvällen var fri tid. Kvällsmaten denna dag blev pizza på pizzerian lite längre bort. Åter på logementet skulle Wille och Todd lägga sig (klockan var 18.00) i brist på sysselsättning. Jag hade heller inget att göra så jag lade mig på sängen och funderade på vad jag skulle hitta på härnäst. Wille klär av sig till kalsonger och T-shirt, lägger nyckeln i fickan på byxorna och slänger sedan in byxorna i skåpet och låser. Sedan går ljuset upp. Minen på hans ansikte när han kommit på vad han gjort var obeskrivlig, skräck, panik och ångest allt i ett. Jag och Todd låg på våra sängar och vred oss i skratt, klockan var 6 på kvällen, all personal hade gått hem och Wille hade endast t-shirt och kalsonger på sig. För han fanns det inte så mycket att göra annat än att lägga sig i sängen och vänta på att personalen skulle komma tillbaka imorgonbitti och ge honom extranyckeln. Todd gjorde honom sällskap men jag gick och kollade på VHS-film till kl 8. Oooh se där, nu börjas det med film igen :P filmen jag såg var från 1994 och hette "The Chamber" i huvudrollerna var Chris O'Donell och Gene Hackman och handlade om en advokat som skulle försvara en mördare etc etc som alla andra John Grisham-filmer. Jag orkade hur som helst inte se klart den och gick till sängs kl 8 för en god natts sömn, trodde jag. Wille och Todd var fortfarande vakna och dampade. Jag anslöt mig till babianflocken och började dampa jag med. Vips var kl 11 och inte var vi trötta. Skor hade flugit genom luften och sånger hade hållit hela logementet vaket, i alla fall rummet bredvid där Johan sov, när vi till slut bestämde oss för att det fick räcka och somnade in.

Torsdagen den 20:e började med att ringklockan ringde halv åtta och vi gick upp för att äta frukost. Wille fick låna mina träningsbyxor att ha på sig tills han fått sina egna tillbaka, vilket skedde efter frukosten när vi hämtat extranyckeln i receptionen. Sen var det bara att fortsätta med undersökningar och tester i vanlig ordning. På tur var att kolla hjärtat och lungorna med stetoskop vilket gick bra, sedan skulle jag prata med en psykolog. Psykologen som hette Kamilla var jättetrevlig och ställde frågor om vad jag var rädd för, hur jag trivdes i skolan etc etc... Jag fick också reda på hur det hade gått på mitt iq-test - en stark 6:a av 9 så det var också över förväntan. Kamilla uppskattade sedan min tjänstgöringsförmånga till en 5:a, jag vet inte vilken skala det var på dock. Efter detta var det dags för dagens nervösaste moment, blodtryck och ekg. Jag fick ta av mig tröjan och lägga mig på ett band, därefter fick jag en "armpuff" runt armen som mätte blodtrycket. Det pep massor och doktorn utbrast "oj du har en väldigt hög puls" Åh nej tänkte jag, nu har jag ett hjärtfel och får inte göra lumpen utan istället åka till doktorn. Han hämtade i alla fall en termometer och konstaterade snabbt att min höga puls berodde på att jag hade feber vilket gjorde det olämpligt för mig att göra konditionstestet utan fick ett uppskattningsvärde som blev en sexa (av 9). Nu återstod bara en man - befattaren. Mannen som allt kommer ned till. Mannen som bestämmer ditt öde. Det är befattaren som bestämmer vad som är lämpligt för en att söka till om man ens får söka. Jag fick bestämma område för tjänstgöring och valde Stockholmsregionen då den är närmast Falun (Boden är inte speciellt nära). Jag hade tydligen ganska bra resultat, inga sjukdomar eller fel plus skapliga poäng på iq och fystest så detta blev vad jag ansågs lämplig att söka till:

Nummer ett: Sambandsgruppchef.

Som sambandsgruppchef (jag läser ur ett papper jag fick för jag vet knappt själv vad det är) ska duleda en grupp på 6-8 soldater och upprätta en ledningsplats. Du ska också kunna försvara platsen med de materiell och vapen du erhållits med. Du får också lära dig att sätta upp närverk med telefoni, datatrafik eller elektricitet. Du fraktas till platserna med bepansrad bil, ledningscontainer eller pansarterrängbil. Plus två månaders befälsutbildning.

Nummer två: Radiogruppbefäl.

Som radiogruppbefäl ska du leda en grupp som använder kortvågsradio. Du ska se till att förbandets stab får radioförbindelse och fraktas i de ovan nämda fordonen. Sköta rörliga radiostationer och kunna försvara dig med eldhandvapen. Också här ledarskapsutbildning på två månader.

Nummer tre: Eldledningsbefäl.

Som eldledningsbefäl leder du en grupp på 4-6 soldater som ska lokalisera fientliga förband och beskjuta dem egna granatkastare och artilleri. Förflyttas med fordon eller till fots och skidor. Och ännu än gång två månaders befälsutbildning vilket gör att samtliga tre utbildningar varar 11 månader till skillnad från de vanligtvis nio.

Nu var mitt självförtroende på topp och mungiporna gick högt. Jag var rätt stolt över mig själv om man kan säga så utan att skryta. Hade förväntat mig att bli köttmur, slav eller något liknande.
Vi tog tåget hem kl kvart i två och på tåget kollade jag och Johan på family guy och lyssnade på musik. kl halv fem var vi hemma i gamla kära dalarna och en dusch var på sin plats efter två svettiga dagar.

Tack för mig och på återseende.



Jag som eldledningsbefäl :P